ÖSTRABY BYGDEFÖRENING

Östraby bygdeförening

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

. Aktiviteter

SLAGET VID BORST

Östraby Bygdeförening har under flera år jobbat med att ta fram fakta kring Slaget vid Borst. Vi har även haft guidade vandringar kring denna plats och intresset har varit stort. Vi beslöt därför att hedra platsen med ett minnesmonument. Detta gjordes nästan på dagen 360 år efter slaget.

Invigningen skedde under högtidliga former den 28 mars 2004.

Ordföranden i Bygdeföreningen, Stellan Persson hälsade de närvarande välkomna.

Det var bland annat fanförare ur Södra Skåningarnas kamratförening, överstelöjtnant Sigvard Andersson samt som standarförare för Färs kompani vid P7, kompanichefen, major Per Nilsson. Vidare fanns trumpetare Bengt-Åke Almlund, som dagen till ära var iklädd uniform modell äldre, vilken han utrustats med av museichef Lars Remfors. Bengt-Åke Almlund blåste olika stridssignaler.

Tyvärr blev stenens minnesplatta i brons stulen 2018 men tack vare bl.a. bidrag från Sparbanksstiftelsen Färs och Frosta kunde den ersättas med en ny den 12 augusti 2019.

Bygdeföreningen vill särskilt tacka markägarna: Familjen Bergengren Hjularöds Gods, Familjen Ramel Övedskloster samt Jonas Lindqvist som äger marken där minnesstenen är rest. Vidare vill vi även tacka givarna av stenen (som kallas Ruth), Britt-Marie och Kent Wall Sniberup. Sparbanksstiftelsen Färs och Frosta Sparbank har bidragit med pengar till projektet.

Sara Malm och Linus Eriksson från Östraby lade en bukett blommor ( i de skånska färgerna) vid stenen i samband med invigningen. Färs Hemvärnskompani bjöd på kaffe och bulle efteråt.

. Startsida

Utan all information från Evert Persson och intressanta berättelser han beskrivit hade det inte varit möjligt för Bygdeföreningen att återge denna händelse så detaljrikt.

Läs Evert Perssons berättelse nedan och passa på att göra en utflykt till Borst.

Slaget vid Borst

Det blodigaste slaget i Färs Härads historia, utkämpades under dansktiden.

Slaget vid Borst, som ligger mellan Harlösa och Övedskloster, stod på "Froedan" (Marie Bebådelsedag) den 25 mars 1644 mellan ett försvarande bondeuppbåd av färsingar och ett svenskt kavalleriförband ur den svenska invasionsarmén anfört av fältmarskalk Gustav Horn.

I början av 1640, medan en segerrik svensk armé under det 30-åriga kriget stred i Tyskland, beslutade den danske kungen Kristian IV att öka sina inkomster genom att höja sjötullarna i södra Östersjön och i Öresund.

Han satsade därför på den danska flottan och reducerade den danska armén till att omfatta endast 5400 man utspridda över landet, med huvuddelen i Skåne, som då tillhörde Danmark.

Med anledning av detta fann Riksrådet i Stockholm det lämpligt att göra ett överraskande anfall mot Danmark i slutet av 1643. Angreppet skulle ske på tre fronter: Den svenska armén i Tyskland under fältmarskalk Lennart Torstensson beordrades marschera mot Jylland. En mindre armé i Pommern skulle överskeppas till södra Själland. En nyuppsatt armé om 11000 man skulle under befäl av fältmarskalk Gustav Horn tåga in i Skåne (Horns krig).

Alla jämförelser med dagens nedskärningar av svenska armén får stå för läsarens egen räkning.

För att proviantera och skydda sig gjorde den svenska armén ett antal utfall från städerna mot dessa bondeuppbåd. En svensk kavallerienhet under befäl av generalmajor Hans Wachtmeister, med understöd av grova kanoner samt tross, hade i mars sänts ut från Lund för att skaffa proviant åt armén. Denna styrka drog norrut och vid bron över Kävlingeån vid Getinge (nära Gårdstånga) mötte den motstånd i form av en bondekår på 300 man från Frosta. Som vanligt slog sig svenskarna igenom och bönderna måste fly. Kavalleriförbandet fortsatte därefter österut på Kävlingeåns norra strand mot Bjärsjölagård och Övedskloster där det fanns stora djurbesättningar, foder, matsäd, rotfrukter m.m. På vägen passerade man Hjularöds slott som plundrades och brändes.

Den 14 februari 1644 tågade Horns armé in i Skåne vid Markaryd. Den svenska hären erövrade och besatte snabbt städerna Helsingborg, Lund och Landskrona. Staden Malmö, som försvarades av den starka fästningen Malmöhus, vågade man dock inte angripa. Horn upprättade sitt högkvarter i Lund.

Den danske befälhavaren i Skåne organiserade allmogen till bondeuppbåd (friskyttar och snapphanar) för hembygdens försvar, samt för att i betydande grad störa den svenska arméns försörjning och förbindelser.

Från Hjularöd valde man, den 25 mars, att fortsätta rakt österut på oländiga skogsvägar för att på närmaste väg komma till sitt mål. Man valde inte landsvägen vid Vombsjön där det fanns ett vadställe över Borstbäcken, eftersom man fruktade att det fanns ett bondeuppbåd vid sjön. Istället valde man ett vadställe 4 km norrut, nära nuvarande Skotthusa.

Här väntade emellertid färsingarna med en bondehär om c:a 500 man, till vilken häradets 17 socknar bidragit med 28 man var. Bondehären hade byggt en motståndslinje med utgrävda försvarsvärn på Norriefäladen, som ligger söder Skotthusa och sydväst om Norgehuset .

Försvarsvärnen, som i folkmun kallas snapphanehyddor, låg framför det vadställe som fanns vid den nuvarande stenvalvsbron. Den västligaste av dessa snapphanehyddor är välbevarad och har på ett omsorgsfullt sätt skonats av markägaren, Hjularöds gods, i samband med nyligen genomförd skogsplantering.

Vidare hade bondehären grävt ned fem värn överst på den 20 meter höga östra strandbrinken av Borstbäcken, där denna sammanrinner med Magnarödsbäcken. Även dessa utgrävda förskansningar, som ligger på Övedsklosters gods marker, är välbevarade.

Alla förskansningarna var riktade mot väster, och öppna mot öster, eftersom man väntade att det svenska anfallet skulle komma från väster i riktning mot Borstbäcken. I försvarsvärnen på den östra strandbrinken hade färsingarna två små 3-pundiga kanoner, kaliber 7,65 cm, som lånats från Övedskloster. Dessa pjäser täckte dalgången samt den närmaste delen av Norriefäladen som var en enefälad. Detta var det enda artilleri bönderna förfogade över och var på denna punkt klart underlägsna svenskarna, som förfogade över minst två 12-pundiga kanoner, kaliber 12,1 cm.

Bondehären tog upp striden med svenskarnas förtrupper ute på Norriefäladen. När svenskarna fick klart för sig var bondehären förskansat sig, gjorde en stor del av kavallerienheten en kringsgående rörelse. Man red över ett vad mitt för gården Bellevue, c:a 1 km nedströms. Därefter anföll man färsingarna i ryggen, vilket helt överrumplade dem. De två 3-pundiga kanonerna erövrades, varefter striden i sak var avgjord. Färsingarna bjöd på ett förbittrat motstånd och slutstriden utkämpades troligen mellan vadstället vid nuvarande valvbron och platsen där Borstbäcken och Magnarödsbäcken rinner samman.

Övermakten blev till slut för stor, och trots att man kämpade tappert, blev hela bondehären på 500 man nedgjord. Färsingarna som flera gånger tidigare utmärkt sig som ett hårdfört och frihetsälskande släkte, som alltid velat försvara sitt land, förde denna gång en hopplös kamp.

Bondehärens beväpning bestod endast av enstaka hjullåsbössor, spjut, klubbor, knölpåkar och värjor. När Gustav Horn efter striden såg bondehärens torftiga utrustning, ville han inte tro sina ögon. Den stridsvana svenska armén var däremot väl utrustad både vad gällde eldhandvapen och blankvapen.

Uppgifter om denna strid är mycket knapphändiga i svenska och danska krigsarkiv och huvudsagesmannen, Erik Möller som är från orten, har vid forskning på landsarkiv och kyrkoarkiv inte funnit något som direkt kan kopplas till slaget. I den gamla kyrkan i Ö. Kärrstorp fanns det tidigare en tavla med texten:

"I världens skapares år 1644 den 25 mars dödades av de svenske vid Borst härifrån Kärrstorp socken 28 personer. Gud förbarme sig över oss".

Enligt sägnen begrovs alla de stupade färsingarna i massgravar nere i Bortsbäckens dalgång.

C:a 100 m nedströms efter sammanflödet, på västra sidan om en stengärdsgård, ligger en stensamling som troligen gömmer den stora massgraven. Ytterligare c:a 120 m nedströms finns stensamlingar som tyder på mindre krigsgravar.

Som kuriosa kan nämnas att ett par pojkar år 1918 hittade en kanonkula på Norriefäladen med kaliber 7,65 cm, vilken antogs höra från slaget 1644.

I Borstbäckens dalgång finner man en vacker och storslagen natur, väl värd ett aktsamt besök - till fots - samtidigt som man låter historiens vingslag påminna om "froedan" 1644. "Då Borstbäckens vatten färgades rött av färsingarnas gröna blod".

Anm: Talesättet om att färsingarna skulle ha grönt blod, kommer av en språklig missuppfattning. Vad de har är "grymt blod"!

Under Skånska kriget 1675-79, då Danmark försökte återerövra Skåne och hade besatt bl.a. Landskrona och Kristianstad, uppstod en partisanrörelse mot svenskarna. I nådens år 1676 kom sju svenska ryttare ridande över Skartofta fälad och gick i bivack i en skogsdunge nordost om Lindhults gård (kapten Clas Kleins föräldrahem). Med slaget vid Borst i minne, samlades bönderna på natten och slog ihjäl svenskarna. Dungen kallas därefter för "svenskingakroken".

Minnesstenens GPS-koordinater:

N 55º 43' 29"

E 013º 36' 47"

----------------------------------------------------------------------------

Evert Persson berättar mer om slaget vid Borst om du klickar här.

-----------------------------------------------------------------------------

Källor:

Muntliga:

Erik Möller (barnfödd i Norgehuset)

Stig Lindqvist (bosatt på Magnaröd 1:26)

Kjell Klein (Lindhults gård)

Tryckta:

Gunnar Persson: Utflykter i Färs

Peter Englund: Ofredsår

Evert Persson (färsing)